Min Resa Höll På Att Sluta Här & Nu !!!

I flera år har jag haft ont i magen vid/under revbenen, ut i högra sida o lite bak i ryggen. Jag har haft flera "krampanfall", ibland har det gått över på ca 20 min, ibland har jag fått kämpa i flera timmar.

 

Jag har sökt för detta o läkarna skyller på min fibromyalgi, en annan läkare sa att det var min andningsmuskel. Jo tack, jag har ju bara andats i 53 år så varför skulle den göra ont nu ?

 

Den 6;e februari kom krampanfallet tillbaka men jag fixade o donade, åkte till Ica o handlade men jag hade så satans ont. Orkade inte göra nån mat så jag värmde lite risgrynsgröt men klarade inte av att äta. Jag ringde in till mamma o hon sa att jag måste åka in så jag ringde 1177 o satt i telefonkö i 55 min ,, pratade en liten stund o sen kopplade hon mig till Närakuten så jag fick en tid.. Packade lite ifall jag skulle få stanna kvar. När jag kommer in dit så sitter teamet från Norrahammars VC så det kändes skönt att jag kände igen dom. Dom tog hand om mig ganska direkt om jag minns rätt. Men den läkaren sa att jag måste ner till Akuten. Jag kommer inte ihåg så mycket, vet inte om jag fick vänta ?

Men jag kommer ihåg att dom sa att dom trodde att det var gallan.. Dom tog prover o jag hade feber plus hög sänka. Jag blev inlagd o dom sa att jag skulle på ultraljud nästa dag. Där såg dom att min galla var kraftigt inflammerad, förstorad o att jag hade stenar.. 

 

Dom planerade operation på fredagen. Dom brukar göra titthål men det kunde dom inte göra för då hade det blivit en riskabel operation då den kunde brista så dom öppnade upp mig i ett ganska stort snitt. En sån operation tar i vanliga fall 1 till 1½ timme,, men min tog 3½ timme.. Det var en ganska jobbig operation. När dom tog bort gallblåsan såg dom att den var väldigt inflammerad, förstorad o hård. Gallgången var ganska kort så den var lite svår att fästa i tarmen. Så nu har jag ingen gallblåsa, det behöver man inte ha.. Gallan "utgår" från levern, det ser ut som grenar i levern av gallgångar men så har vi den större gallgången där gallan har gått till blåsan, men nu så kopplade dom gallgången direkt i tarmen på mig.

 

Dom satte även ett dränage i buken på mig, så jag hade som en påse på sidan.. Det läckte jättemycket galla så dom tömde över 500 ml varje dag så det var ju läckage nånstans.

 

Jag fick hög feber, över 40 grader plus blodförgiftning o en sänka på 561 o den ska ligga på under 5... Nu höll det på att sluta riktigt illa. Dom kämpade med mig o gav mig antiobiotika, alvedon för att få ner febern o morfin för att ta bort den fruktansvärda smärtan jag hade i magen.. Jag skrek när jag var tvungen att resa mig från sängen för att ta mig in till toan o sen tillbaka. Jag klarade inte av mig själv o det var så förnedrande att behöva be om hjälp men jag klarade inte att böja mig framåt eller bakåt. Jag fick hjälp med att duscha oxo..

 

Dom spolade dränaget varje dag o gör så fortfarande. Men i operationssåret så började det att vätska sig så dom fick plocka bort ganska många agraffer för att hålla såret öppet. 

 

En dag tog en läkare sitt lillfinger o körde det rätt in i såret på mig, jag höll på att ge honom en rak höger, jag vet inte varför han gjorde så. Såret var ju öppet o det behövde inte vara större. Dom la om det o tvättade det varje dag för det läckte så. Jag fick ett förband som funkade som en pump som "sög"  upp vätskan men det blev för mycket så dom tog tillbaka till dom vanliga igen. Jag är sydd i 3 lager, jag vet inte hur det där funkar men jag kommer ihåg att dom sa så.

 

Jag fick även inflammerad bukspottkörtel o en inflammerad magsäck, så det var allt på en gång. Ni kan inte ens gissa hur satans ont det gjorde i magen på mig. Jag kunde inte äta, jag mådde illa o gick ner 10 kg på 5 veckor. Det gör iofs inget för jag ska gå ner i vikt men det ska man inte göra när man är så sjuk, då måste man ha alla krafter..

Mina fötter blev hemska, men det var inte så konstigt för hela kroppen blev utslagen, så det var tur att jag var liggandes så jag slapp gå på fötterna, jag gick inte mer än jag var tvungen till. 

 

Det slutade inte läcka så dom sa att jag var tvungen att åka till Linköping för en operation. Jag blev så rädd, nu var det väl kört, nu skulle jag nog inte komma hem mer. Jag har hela tiden varit så otroligt rädd så jag har bett x antal gånger om att få styrka o hjälp..

 

Jag fick åka sjuktransport till Linköping o när jag kom dit så såg det ut som ett fängelse, det var belamrat med saker i korridoren o jag las i ett rum med 3 karlar o det kändes inte alls bra. Personalen var absolut inte som här hemma så jag längtade hem, låg o grät o var så orolig.

Dagen efter så var det dags för operation nr 2.. Dom satte in ytterligare ett dränage in i levern, gallgången o till tarmen. När jag låg på uppvaket så var dom inte alls trevliga, mamma ringde o frågade hur det var med mig o dom var inte trevliga mot henne heller. Usch så jag längtade hem till Ryhov.. Men det gick ganska fort för jag fick åka hem med ambulans dagen efter.. Det var så skönt att komma hem igen o till samma rum, där kände jag mig så trygg o personalen på Kirurgen A är underbara. Dom såg på mig hur jag mådde om jag hade ont eller om jag var rädd, dom fanns alltid där.

 

Jag tror att det är ett par veckor sen som jag fick ta bort mitt första dränage, det som var i buken. Jag trodde att det skulle göra jätteont men det kändes inget. Så nu har jag "bara" ett kvar..

 

Hemsjukvården kommer till mig varje dag o spolar slangen, ser över mina sår som har vätskat ,, innan hade jag 3 stora hål i magen men nu har jag bara 1 kvar o det läker jättefint. 

 

Igår kväll så lossnade bandaget så jag fick ringa efter dom extra, dom kommer alltid på morgonen men det hade lossnat så, så att jag kunde kommit åt det under natten när jag hade somnat. Dom kom hit väldigt fort så det var jättebra. Men dom hade aldrig lagt om nåt sånt här så dom frågade mig lite men jag ser ju inte hur dom gör när det är på sidan.. Dom gjorde sitt bästa men dom hade dragit åt så slangen sträckte.. Jag ville inte ringa o störa dom en gång till så jag fick sitta upp o sova inatt för jag hade så ont. Jag sov inte så mycket o när jag somnade rörde jag mig så det gjorde ont.

 

När dom kom i morse så sa jag detta o hon sa till mig väldigt bestämt att jag skulle ringt till dom igen för det kunde varit nåt annat som jag hade fått söka hjälp för. Men dom bytte det idag o nu känns det bättre,, det känns lite än för det har stramat åt så länge så det har väl blivit lite känsligt just i öppningen där slangen går in.

 

Jag har haft tur med bra personal både på Ryhov o inom Hemsjukvården. Jag är så tacksam för allt..

 

Jag är så tacksam för att mamma har ställt upp o suttit hos mig.. Ja jag var så sjuk så att det var nära att jag inte hade kunnat skriva detta inlägg. Min läkare på KA sa ett par gånger att det kunde slutat illa o när jag gick till VC sa min läkare där " det var nära"... 

 

Jag har varit så matt o skakig, jag har inte orkat något. Jag har fått vila/sova mig frisk.. Idag orkar jag mer för var dag men det är ändå jobbigt för kroppen..

 

Jag är så tacksam för allt, alla blommor som jag har fått. Allt stöd överallt. Mammas väninnor som frågar om hur jag mår. Mina vänner som har hört av sig här o där. Kort som jag har fått med posten. Mina syskonbarn skickade en sån underbar bukett med tulpaner o en söt liten nalle. En fb-vän skickade blomsterbud oxo med jättefina blommor. Besöken jag har fått o telefonsamtalen...

 

Tusen TACK för att ni finns, from the bottom of my heart,,, TACK ♥

 

Nu ska jag fixa lite med en väska, jag ska packa ner lite,, kanske för en övernattning på KA igen.. I morgon ska jag in för en liten operation.. Dom ska blåsa upp en ballong i gallgången, sen vet jag inte om jag ska behålla dränaget eller om dom plockar bort det. Dom kommer att spruta in kontrast för att se så att det rinner som det ska o inte läcker.. Jag ska först o ta lite prover kl 07, sen efter det ska jag direkt till avdelningen för inskrivning. Om allt går bra så kommer jag hem samma dag, så det siktar jag in mig på..

 

Men jag är så orolig o rädd att det ska hända något. Jag är rädd att dom ska se att det fortfarande läcker eller att jag ska få blodförgiftning igen. Ja så är det.

 

Jag har inte orkat skriva om detta innan, det har tagit tid att ta det till mig, jag har varit väldigt ledsen o rädd, men det blir bättre o bättre.

 

 

             

 

     

 

TACK för att ni finns ♥