Häromdagen kom jag att tänka på en flicka som cyklade förbi mig några gånger. Detta var för nåt år sen men jag kommer ihåg det. 

Hon hejade på mig o hon cyklade vidare. Hon cyklade fram o tillbaka o det verkade som att hon inte visste riktigt var hon var nånstans. 

 

Så jag pratade lite med henne o frågade var hon bodde, då bodde hon i Norrahammar o det var långt hemifrån för jag tyckte att hon var så ung. Så jag frågade henne om hon var vilse, om hon inte hittade hem o det gjorde hon inte. Jag frågade om hon hade fått lov för sina föräldrar att cykla så här långt men det hade hon väl heller inte gjort. 

 

Detta var när jag var ute o gick min runda, men jag sa att jag kunde gå med henne o hon cyklade jämte mig. Hon sa att hon hade cyklat genom skogen så vi gick där för det kanske var lättare för henne att hitta hem då. Vi gick vidare o hon pratade på, hon var inte rädd eller ledsen mest lite förvirrad =)

 

När vi kom ut från skogen så sa hon att hon hittade hem men jag sa att jag ville följa med henne ända hem o se så att föräldrarna var hemma. Mamman kom ut o jag pratade med henne o hon hade inte fått lov att cykla så långt. Jag sa att det lilla jag såg verkade hon kunna cykla ordentligt o var försiktig men jag förstod mamman att hon var orolig. Hon frågade var jag bodde o jag sa i Taberg o hon tackade mig för att jag hade gått med hela den långa biten, men det är klart jag kan inte lämna henne ensam när hon inte visste var hon var nånstans. 

 

Sen var det bara att traska hem igen, jag gick inte genom skogen för jag tycker att det är lite läskigt =) 

 

Jag fick ju några extra steg i alla fall så det blev en rätt lång runda för mig så jag var ganska trött när jag kom hem sen. Men skönt att flickan kom hem.

 

Jag har en historia till som jag ska berätta men det tar jag en annan gång, nu ska jag snart äta middag så jag önskar er en fin kväll, hoppas inte att ni regnar bort.

 

Puss I Pannan   

 

 

 

Det var en gång en skorpion som bodde på ett berg. En dag såg han sig omkring på berget och bestämde sig för att han ville ha en förändring i tillvaron. Så han begav sig ut på resa genom skogar och över kullar. Han klättrade över stenar och genom snår tills han nådde en å.

 

Ån var bred och snabb, och skorpionen stannade för att fundera: Han kunde inte se något sätt att ta sig över. Skorpioner kan ju inte simma. Han sprang först uppströms och tittade och sedan nedströms och tittade. Hela tiden tänkte att han kanske måste vända tillbaka.

Men så plötsligt såg han en groda sitta i vassen på andra sidan av ån. Han bestämde sig för att be grodan om hjälp med att ta sig över.

 

”Goddag herr Groda!” ropade skorpionen över vattnet, ”Jag undrar om du kan göra mig en tjänst?”.

Grodan såg misstänksamt på skorpionen och svarade: ”Det beror på vad saken gäller.”

”Skulle du kunna vara så vänlig att ge mig en åktur på din rygg över ån?” frågade skorpionen.

”Visst! Eller hur?” svarade grodan. ”Du måste tro att jag är dummare än dum om du kommer med ett sådant vanvettigt förslag. Så fort jag tar dig på min rygg kommer du bara att ge mig ett dödligt sting och förvandla mig till en måltid!”

 

Skorpionen svarade: ”Herr Groda, om jag skulle stinga dig som du påstår, skulle det innebära att jag själv också skulle dö, inte sant? Jag skulle helt enkelt drunkna, för jag kan inte simma!”.

 

Det lät vettigt, tyckte grodan, men han var ännu inte helt övertygad, så han frågade. ”Vad händer när jag kommer nära din sida åstranden för att hämta upp dig? Du kan fortfarande försöka döda mig då, när du ännu är på torra land!”

 

”Det är sant,” sa skorpionen, ”Men då skulle jag inte kunna få skjuts till andra sidan ån!”

 

”OK då… men hur vet jag att du inte bara väntar tills jag tagit dig till andra sidan och dödar mig där istället?” frågade grodan.

 

”Ahh…” log skorpionen, ”det vet du eftersom, när du har tagit mig till andra sidan av denna å, kommer jag vara så tacksam för din hjälp, att det knappast skulle vara rättvist att belöna dig med döden, eller hur?”

 

Så grodan gick med på att ta skorpionen över ån. Han simmade över till andra sidan och satte sig nära i leran för att plocka upp sin passagerare. Skorpionen kröp upp på grodans rygg, hans vassa klor stack in i grodans mjuka skinn och grodan gled ner i ån. Det grumliga vattnet virvlade omkring dem, men grodan stannade nära ytan så att skorpionen inte skulle drunkna. Han sparkade starkt genom den första halvan av strömmen, simfötterna paddlade vilt mot strömmen.

 

Halvvägs över ån kände grodan plötsligt ett skarpt sting i ryggen och ur ögonvrån såg han hur skorpionen lösgjorde sin gadd ur grodans ryggskinn. Grodan kunde känna hur hans lemmar började domna och förlamas.

 

”Din dåre!” kväkte grodan, ”Nu kommer vi båda att dö! Varför i hela friden gjorde du detta?”

Skorpionen ryckte på axlarna, och svarade: ”Jag kunde inte hjälpa det. Det är min natur.”

Sedan sjönk de båda in i det grumliga vattnet i den snabbt strömmande ån.

 

 

 

Ja vad ska man säga ? Det är en intressant historia.