Ja tiden går fort trots att jag fortfarande kämpar. För 4 år sen fick jag åka in akut med smärtor i magen ut i sidan o mot ryggen. Ja det gjorde jag den 6e feb 2019.. Men då hade jag gått med smärtor o kramper i nästan 4 år för det var ingen som tog mig på allvar. Så den 6e klarade jag inte av det så mamma körde in mig till Närakuten, jag fick direkt åka ner till Akuten o där var jag fast. 

 

Min gallblåsa var så sjuk så dom kunde inte ta ut den med titthål som dom oftast gör. Den var för storad, hård, inflammerad o hade neckrosprickar ( gallblåsan höll på att dö ) på vilket INGEN läkare har sagt till mig,, det har jag läst själv i min journal. Det var även många stenar o grus. 

 

Dom fick tillkalla flera läkare för det blev akut, det blev allvar,, jag hittar inte ordet men istället för att ta ca 1,5 timme så tog det över det dubbla.. 

 

Vid operationen opererade dom in ett dränage i magen o det läckte hela tiden,, väldigt mycket så dom fick tömma det hela tiden. Jag fick sepsis, en feber på 40,4 tror jag det var o en sänka på 561,, den ska ligga under 5.. 

 

Jag kommer ju inte ihåg så mycket av den första tiden men jag kommer ihåg när läkaren sa att jag var så jättesjuk. 

 

Sen fick jag åka till Linköping o det var en hemsk upplevelse, det såg ut som jag hade hamnat på 50-talet. Jag ville hem till Ryhov igen. Så jag låg där i 2 dagar sen kom ambulansen o hämtade mig,, tack o lov... 

 

Låg inne 5 veckor första omgången... Dom flesta på avdelningen var jättebra men sen fanns det några som var mindre trevliga.

 

Nu har det gått 4 år o jag har fortfarande väldigt ont i magen. Dom har förstört den när dom skar av nervtrådarna så högra muskeln i magen är paralyserad. Den går inte att träna upp heller. Det gör ont vad jag än gör, så fort jag rör mig.. 

 

Har ju varit i Malmö för en utredning om dom ev kan operera o sätta in ett nät, men även om dom kan göra det vet jag inte om jag vågar chansa ? Dom har ingen muskel att fästa den i så då måste dom fästa nätet i mina revben o det kan ge kronisk smärta resten av livet... Jag har tillräckligt med smärtor o dom kan inte garantera att det blir bra. Detta skulle i såna fall bli en stor operation, o det förstår jag ju, men jag vet inte om jag vågar riskera nåt ? Jag kanske har det "bra" som jag har det då ? Om man nu kan säga att jag har det bra för det har jag inte. 

 

En operation är som rysk roulett ,,, du vet inte om du överlever. 

 

Jag har ju fått korsetter o visst kan det vara skönt när det sitter åt lite,, men samtidigt så gör det ont när det sitter åt för det klämmer. Ja jag får välja mellan pest eller kolera. Vilket ska jag ta ? 

 

Jag har ju fått ett navelbråck nu oxo som gör jätteont,, troligtvis är det för att min bukvägg är så papperstunn så det har blivit så där oxo. NÄR FAN SKA DET TA SLUT ?

 

Vad kommer härnäst ?

 

Man tycker ju att det borde bli bättre med åren då man har tagit bort gallblåsan men i stället har det kommit till mycket annat. 

 

Det o mycket annat har tagit så mycket på mig så jag mår inte bra, jag känner mig inte lika glad längre o så har det varit länge nu. Men jag försöker att inte visa det för jag gnäller så mycket annars om min värk o mina hemska fötter,, som tack o lov har blivit lite bättre. Suck. 

 

Dom säger att man inte får mer än man klarar att bära.... Men jag går snart på knäna för nu är det TUNGT. 

 

Men jag är tacksam för att mamma alltid ställer upp o har ställt upp   

 

 

Det är inte lätt när man är liten o rädd för mörker eller rädd för att nåt ska hända. Jag var hemskt mörkrädd så jag kunde inte titta på vissa filmer, ja inte ens som vuxen. 

 

Jag kommer ihåg att jag alltid har varit rädd för att det ska ligga nån under min säng o ta tag i mina ben när jag skulle lägga mig, det kan jag vara än i dag. Jag kan inte ha fötterna utanför sängen för då kanske nån tar tag  i dom. 

 

När jag var på toan o klädde av mig som liten så tog jag fart från toan in till mitt sovrum o hoppade upp i sängen,, ja tänk om det låg nån där ?!. 

 

När jag blev lite äldre, ja mamma jobbade natt på den tiden det gjorde hon i många år men när jag var ute med mina kompisar på helgerna så fick nån alltid följa med upp o kolla igenom lägenheten. I den stora garderoben, alla rummen, balkongen, toan o under sängarna. När dom sen gick så var jag tvungen att låsa dörren direkt för jag var rädd att det skulle stå nån utanför o dra tag i dörren innan jag hann låsa den sen sprang jag in o hoppade upp i sängen. Det tog ett bra tag innan jag kunde koppla av o somna. Detta var när vi var ute o åkte med mopederna så så pass gammal var jag. 

 

När jag hade fått sonen så kunde jag på kvällen titta på en bra film,, men det var en skräck eller nåt annat som gjorde att jag blev så rädd så jag ringde till mamma o mamma sa till mig att ge fan i att titta på såna filmer för jag visste ju om att jag blev så rädd. 

 

När jag bodde ihop med sonens pappa så hade han lånat en skräckfilm o den var så hemsk ,, jag tittade på den mitt på dan, jag gick ifrån tv;n o vågade inte gå in o stänga av den så jag ringde mitt ex som fick komma hem o stänga av den o ta bort filmen. 

 

Jag o sonen bodde själva från det han var ca 6 månader, jag var då 20 år o inte så styv i korken. Jo då jag var en bra mamma men kände mig inte alls som det när jag låg på natten o tyckte att jag hörde nåt. Jag vågade inte röra mig för då kunde dom höra var jag fanns,, men så sa jag till mig själv att vad är jag för mamma OM jag inte kan gå upp o försvara min son ? Så upp gick jag med hjärtat i halsgropen. 

 

Ja det är ju nån som "följer" mig o har gjort i många år så det är det jag märker av o hör. Har sett skuggor ett par gånger som har gjort mig så fruktansvärt rädd men då har jag bett dom backa. Men jag har lärt mig med åren att det inte är så farligt.. 

 

Det finns olika saker som  har gjort mig rädd men jag har sträckt på mig o vunnit över det oxo. Vissa rädslor har jag bara velat slå på truten, men det har det inte varit värt. 

 

När man ser eller vet om nån som är rädd så ska man lyssna på vad dom är rädda för sen kan man förklara att det inte är nåt farligt men det är inte säkert att personen i fråga blir mindre rädd för det. 

 

Ja jisses,, denna rädsla borde man kunna stoppa i en burk o slänga iväg som man har gjort med sina EX !!!